Jag mår så bra just nu.
Jag kan knappt hantera det.
Jag tror nog aldrig någonsin att jag har mått såhär bra under så lång tid.
Det är alltid något (någon) i vägen.

Och det är alldeles fantastiskt är må såhär.
Men det är inte adrenalinkickar som får det att pirra i kroppen eller obehag som för att det kryper i en.
Det är bra.
Det är inte ett leende som ger hjärtat dubbelslag eller en mening som dödar långsamt.
Det är också bra.

Och visst vet ni vad jag försöker säga nu.
Man behöver dubbelslagen.
Kanske någonstans är det jag själv som håller mig borta från det eftersom jag vet hur det känslomässiga stormarna känns.
Men jag vill inte det.
Jag vill kasta mig in i någon och träffa någon som är kakbitarna i glassen.
Som gör det extra gott att leva.
Det gör ingenting att man tittar upp i taket och gråter om vartannat när man kastar sig in i saker.

På något sätt är kärlek som migrän.
Man glömmer bort hur ont det faktiskt gör när man inte har det.
Men det är också som den första vårdagen,
man glömmer bort hur mycket det faktiskt känns i magen när den väl kommer.

Herregud, ge mig lite storm så att jag slipper kasta mig in känslomässigt i varenda tv-serie.