Har varit iväg på en helt underbar resa med mina fina vänner.
Jag älskar att träffa nya människor.
Sitta på en lortig trottoarkant och äta pizza.
Att sitta på en balkong och se solen gå upp.
Att dyka runt efter pengar i poolen på efterfesten för att ha råd med taxi hem till hotellet.
Att hälla i sig shots.
Att dansa på en svettig och helt underbar klubb.
Att spela alldeles för hög musik och skrika så rösten blir hes.
Att.
Att bara leva.

Att vara kär.
Att dela på ett täcke.
Att dricka rödvin och äta godis.
Att kolla varandra i ögonen och berätta hur mycket man betyder för varandra.
Är det inte det bästa här i världen?
Och det värsta.
Att vara kär.

Man vet att man har gått vidare.

Vuxit ifrån.

Mognat.

Och släppt taget när man får höra saker hela tiden och kommer på sig själv att man inte bryr sig längre.

Not even little.

Not even at all.

Så till dig som sitter med ett krossat hjärta på grund av "mannen i ditt liv".

Han är inte mannen i ditt liv för mannen i ditt liv gör inte så mot dig.

Det kommer att komma till en punkt då du slutar bry dig.

När du ser honom på stan.

Ger honom en kram.

Och sedan springer vidare mot en vän som står och väntar.

Då du till och med glömmer bort att berätta för din bästis att du sprang in i honom för det är inte en big deal längre.

Det är en no deal.

Ibland önskar jag att jag kunde berätta det för varenda krossad människa.

Mest eftersom jag själv är så jävla fascinerad över allt det här själv.

Det går!!!