Man ser det man har och uppskattar det.

Han, som jag aldrig trodde skulle såra mig. 

Han som sårade mig mest av alla. 

Det kanske var därför jag blev så sårad.

Jag kunde aldrig föreställa mig. 

Jag började gråta. 

Inte mycket. 

Men det kom några tårar. 

Vill aldrig vara med om det igen.

Om jag ska förklara känslan så var det som att han slet ut allt i min kropp. 

Jag har aldrig blivit så ledsen, arg och besviken på en och samma gång. 

Jag går av ibland och bryter ihop.

På senaste tiden har jag gjort det.

Brutit ihop.

Jag vill inte att någon ska se. 

Inte Z, inte mamma. 

Jag försöker ta på ett leende på läpparna. 

Då slipper man frågor. 

Jag bröt ihop igår på tåget hem.

Jag kunde inte andas.

Han och jag bor bara en timme ifrån varandra. 

Det är bara en timme. 

Den där jävla timmen. 

Hatar den. 

Hatar att jag flyttar in hos honom för några dagar och sen ska jag åka hem.

Till en tom lägenhet.

Det var som att tiden stått stilla.

Ville bara åka hem till mamma igår. 

Bröt ihop igen. 

Och nu gör jag det igen.