Jag tror ingen förstår hur fina vänner jag har.
Alla borde vara avundsjuka på mig.
För att jag har dom bästa.
Hon som bjuder på varma mackor och tacopaj efter jobbet.
Hon som kommer och hämtar en för att hon vill ha med en på filmkväll.
Hon som skriver till mig varje dag och bara frågar hur jag mår.
Hon som får mig att skratta.
Hon som jag delar en pizza med.
Hon som jag skrattar ännu mer med.
Ungefär så jag får ont i magen.
Hon som lånar ut sitt Traderakonto.
Hon som är ärlig.
Hon som.
Alla vänner är lika underbara.
Ta vara på just dina!
Det är du värd.

Jag är glad.
Det är jag verkligen.
Att komma hem från jobbet och krypa ner bredvid honom.
Tända ljus och massor med glass.
Att sedan vakna upp bredvid honom och han bjuder på godaste frukosten.
Ibland skämmer han bort mig.
Men gud så jag känner att jag förtjänar det efter en hård jobbhelg.

Saker och ting händer för en anledning.
Ibland önskar jag att den anledningen var så bra så jag slipper tänka på det.
Nu är den dålig.
Sjukt dålig.
Så dålig att jag tänker på det hela tiden.

När alla förväntar sig att du ska vara lycklig.
Det är då du står i duschen och gråter.
Jag älskar att duscha.

Att själv bli sårad av någon kille.
Det är ingenting jämfört att se sin bästa vän bli sårad.
Men att se henne resa på sig och visa världen att hon inte ha förlorat.
För hon har inte förlorat.
Min bästa vän.

Att ligga i sängen.
Med honom.
Hans armar runt mig.
Hans skratt får mig att skratta ännu mer.
Hans hår sådär härligt efter att han burit keps hela dagen.
Han.

Varje gång jag ser ditt namn på min skärm blir jag glad.
Du gör mig glad.
Fan vad glad du gör mig.

Jag gråter bara i regnet.
Och under täcket.
Och i duschen.

Att gråta i duschen är det bästa som finns.
Inte att gråta utan för att ingen ser.
Och för att det är mycket skönare.
Så är det bara.
Även om magen krampar och hjärtat skriker.

Jag vet hur det känns.
När magen krampar.
När hjärtat blöder.
När man vill skrika för man är arg.
Gråta floder av tårar och blod.
Man känner sig lurad.
Besviken.
Jag har varit där.
Men det går över.
Tiden läker alla sår.

Det finns människor som får mig på dåligt humör.
Vad tjänar man på att vara otrevlig, sur eller bara allmänt negativ?
Ingenting.
Jag önskar att fler chefer är trevliga och uppmuntrar sina medarbetare.
Det är ju faktiskt chefen man ser upp till och respekterar.
Men man måste också kunna skratta och ha roligt med sin chef.
Som mannen jag träffade på bensinmacken ikväll.
Han sneglade över på min bil och frågade hur mycket den drog.
Vadå drog?
Tänkte jag.
Jag svarade bara: Det är mammas bil.
Jag är bara snäll som lånar den och åker med den tills det tar slut på bensin då vet jag att det är dags att tanka.
Han skrattade åt mig.
Och så pratade vi på tills jag tankat klart.
Det gjorde min dag.

Ligga i sängen och äta polkagrisar.
Imorgon blir det inventering.
Tur att det bara är en gång om året.

Jag hatar dig inte.
Jag är bara besviken att du blev allting du sa du aldrig skulle bli.

Du sitter på soffkanten.
Jag står mellan dina ben.
Du dricker en drink och ler genom sugröret.
Så kommer du nära och ser mig rakt i ögonen och precis när jag tror att du ska säga något så blåser du åt fel håll med sugröret så din drink bubblar över, på hela mitt ansikte och hela ditt.
Jag börjar skratta.
Våra huvuden femton centimeter ifrån varandra och mitt i våra skratt tar du dina händer om min hals och ger mig en sån kyss.
En sån som gör att det bubblar över av skratt.

Du.
Dina ögon.
Ditt sett att kolla på mig.
Ditt mörka hår.
Du brukar alltid ha det lite hur som helst.
Du bryr dig inte.
Det är skönt.

Hur lätt är det att somna om när man drömmer otäcka drömmar om sina närmaste?
Vad har jag gjort för att förtjäna det?