Ord kan inte beskriva honom.
Jag är så glad att jag träffat honom.
Han ringde ikväll.
Jag saknar honom.

Lyckan när han är hemma.
Vi tog längsta sovmorgonen.
Åt frukost.
Skrattade.
Och kramades.

En av dom svåraste sakerna här i livet är när man ska försöka dölja för sin mamma att man är ledsen.
Att man egentligen bara vill ligga ner och gråta.
För resten av livet.
Det är omöjligt.

Jag hatar att han inte bor här.
Jag hatar det.

Vi kramades länge innan han sprang till tåget.
"Vi ses snart!"