Imorgon säger jag bara.
Imorgon.
Det pirrar i min kropp så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vet att jag kan vad jag ska säga.
Grejen är den att, jag har bara en chans på mig att sätta det.
När vi har övat så har det blivit att man sagt lite fel men då är det lugnt liksom.
Imorgon gäller det att inte sabba det.

För att lätta lite på nervositeten i min kropp så fick jag ännu en sån där rolig resa hem igen. 
Jag & Camilla sitter på bussen.
En dam, runt 45-50 års åldern, kliver på bussen. Fullt på klädd som man brukar göra när det är vinter.
Båda vi ser att hon håller en svart sko i handen när hon ska betala på bussen.
Kollar ner.
Ja, hon gick med en sko i handen och en på sin ena fot.
I hennes rosa randiga strumpor gick hon som om ingenting hänt vidare och satte sig.
Och ja, det var blött i bussen eftersom "vanligt" folk brukar ha lite snö under skorna på vintern.
När hon sedan kliver av några hållplatser senare så tänkte jag att hon borde ha satt på sig skon.
Men nej, det gjorde hon inte.
Hon klev alltså av bussen, i handen hade hon sin ena sko & gick vidare.
Skon kanske hade gått sönder men man skulle väl aldrig gå runt i en strumpa i minusgrader på vintern.
Aldrig i mitt liv.
När jag sedan hade svårt att sluta fundera på denna roliga händelse så ropar Camilla till.
Då är det en polis som springer med en pistol.
Jaa, nu vet ni.
Vi var påväg till Björksätra.
Inga fördomar men det är där allt händer.
Resten av resan gick helt okej.