Jag vet att det bästa kanske vore att bara dra.
Nästan gå under sorg men att sen skulle det vara över.
Men det går inte.
Folk säger att det kommer ta tid.
Men att om ett tag är allt bra igen.
För så säger man ju alltid.
Men jag vet inte.
Jag kan ju inte sluta älska dig bara sådär.
Och glömma allt jag känner.

Ibland känns det bra och jag tror.
Att jag håller på att lyckas komma över dig.
Men så vågar jag liksom inte och sitter fast.
Trots att jag verkligen vill komma vidare.
Och när jag märker det.
Att det är likadant nu som förut.
Att saknaden inte släpper.
Så känns det som att det enda jag klarar av är att.
Liksom nöta bort känslorna.
Låta tiden gå och hoppas och sörja och hoppas och sörja.
Tills de försvunnit av ren utmattning.
Det vore så sorglist om det skulle sluta så.
Men just nu känns det som att det är allt.
Jag över huvudtaget kan göra.