Jag älskar mitt liv.
Eller ja.
På fredag eftermiddag kan jag säga så.
I helgen kommer kanske mina favoriter hit och hälsar på.
Om inte så träffar jag dom på söndag när jag ändå är nere i Stockholm.
Som jag saknar dom.
Skrattar bara jag tänker på dom.

Mina underbara vänner.
Gud så jag älskar dom.
Allihopa.
Ni betyder så mycket för mig allihopa.
Och det vet ni.
När jag blir äldre kommer jag kolla tillbaka och tänka på alla underbara stunder vi haft tillsammans.
För att inte tala om Alanya.
Vill inte tänka på det.
Bästa vecka i hela mitt liv.

Jag visste det.
När man mår som bäst och älskar livet.
Då händer någonting som får en att falla flera meter ner.

En glad.
Och sprallig.
Men framför allt omedveten tjej som inte vet vad som väntar henne se kommande åren.
En kärlekshistoria som slutade sorgligt.
Bästa vännerna blev hennes ovänner för att sedan kunna bli henne bästa vänner igen.
Det är så mycket som hänt sen sist.
Men det känns som igår när hon satt hemma och själv fixade sitt hår inför skolfotot.
Nu sitter just det skolfotot på en skylt som ska representera hennes år i skolan.
Hennes betyg.
Hennes framgång.
Och hennes sätt att tänka.

Jag är 19 år.
Om en månad tar jag studenten.
Det finns så mycket jag vill göra.
Hinna med.
Och framför allt.
Upptäcka.
Jag måste börja någonstans.
Jag måste.
Sverige kommer ligga kvar på samma ställe om ett år förhoppningsvis.
Om inte kontinenterna har krockat ihop och flyttat Sverige några längre bort.
Sandviken kommer vara finare än någonsin då.
Det finns så mycket på andra sidan Atlanten som jag vill se.
Jag har bara en chans.
Och ja, man lever faktiskt bara en gång.
Så varför inte?

Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.
Dit.
På andra sidan horisonten.

Om en nyckel kan öppna många lås så är det en bra nyckel.
Om ett lås kan öppnas av många nycklar är det ett dåligt lås.

Jag får lite smått panik.
Jag kommer aldrig mer gå i skolan.
Jag ska vara vuxen nu.
Veta vad jag vill.
Skriva in mig på Arbetsförmedlingen.
Jag vet nog vad jag vill.
Kanske.
Det är svårt att veta.
Men jag vill upptäcka världen.
Innan det är för sent.
Men jag antar att man är för märkvärdig som student nu för tiden.
Man vill ut och resa.
Gifta sig rikt.
Ha en stooor garderob med gärna över 100 par skor i.
Man vill inte gå på Ica och springa in i sin blivande sambo som man sedan köper hund och skaffar barn med.
Jag vill iallafall inte det.
Jag vill så mycket mer.
Det finns så mycket jag gått miste om de här 19 åren i Sandviken.
Vart jag tar vägen efter sommaren återstår att se.
Men förhoppningsvis är det INTE i samma stad.
Samma land.
Eller samma kontinent som många utav er.
Livet är för kort.
Tack och godnatt.