Vi har suttit ihop i snart två veckor.
Imorgon åker han tillbaka.
Vill inte att det ska bli imorgon.
Vill att tiden ska stanna ikväll.
Vill inte somna.

Bara tanken på att han kommer bo två timmar ifrån mig.
Vill kramas med honom varje dag.

Efter att mamma och pappa varit borta en månad i somras så känns en vecka inte som någonting.
På måndag är dom hemma igen.
Då bor vi under samma tak.
Älskade mamma och pappa.

I en värld med 7 miljarder människor, i ett land med 9 miljoner människor, i en stad med 23 tusen människor och jag har aldrig känt mig mer ensam som just nu.

När jag är med honom vill jag bara att tiden ska stå stilla.
Han gör mig glad.
Jag älskar hans skratt.

Efter att ha jobbat en hel sommar så måste jag erkänna att jag längtar tills att få vara ledig.
Bara vakna av att solen lyser igenom gardinerna.
Det kommer väl aldrig hända nu.
Nu är det höst.

Sårad.
Det har jag blivit och det kommer jag att bli.
Jag kommer bli besviken och det kommer göra ont.
Men har man varit där och tagit sig ur det så känner det på någon vis inte lika skrämmande.
Jag vet att allt det ljusa och bra kan ryckas ifrån mig.
Det kan hända när som helst.
Det handlar nog bara om att inte vara så rädd.
Jag menar, allting kommer bli bra till slut.
Och att vara orolig, det har jag inte tid med.
Jag tänker njuta och skjuta upp den onödiga oron.
Det blir liksom vad man gör det till.

Jag saknar min finaste mamma och pappa.
Vill bara att dom ska vara hemma nu så jag får krama om dom och aldrig mer låta dom vara borta så länge!