Jag saknar den jag en gång var, men är glad över allt jag lärt mig.
Men samtidigt inte.
Vad lär man sig utav ett brustet hjärta förutom hur ont kärlek gör?
Man blir rädd och det är inte bra.
Jag orkar inte bli kär säger jag, och det är sant.
Jag orkar inte.
Jag är ledsen att det har blivit så.
Att man inte orkar med det som egentligen är det finaste av allt.
Jag är ledsen över att jag förknippar det med något som gör ont.
Jag är ledsen för att jag blivit behandlad som jag blivit och jag är ledsen över att det gjort mig mer självisk.
Men hur ska man annars skydda sitt eget hjärta?